The Ark
Ja då var det april och mer än ett halvår sen jag bloggade sist. Vet ej riktigt varför jag inte har bloggat. Tappade väl lusten helt enkelt. Det har hänt jävligt mycket sen sist. T.e.x gav The Ark besked om att dom skulle splittras den 8:e December. The Ark som har fått mig att må så otroligt bra, som har lärt mig att inte vara så jädra fördomsfull, som har världens mest underbara låttexter och melodier. Som har gjort mig LYCKLIG mitt bland all skit och har fått mig att tänka: " Jo men det här fixar jag, skolan också!". Därför kändes det som om en del av mig DOG när jag gick in på deras hemsida och såg beskedet. Jag bara satt där, helt still och det kändes nästan som om allt jag upplevt med The Ark passerade i revy, jag såg det framför mig, konserterna, Tv-framträdanden, alla deras låtar liksom spelades upp i mitt huvud. "Nu blir det inte mer, nu är det slut", tänkte jag.
Som tur är så gav ju bandet sig ut på en vårturné och ska även på en stor avskedsturné i sommar. Det är jag väldigt tacksam för. Så att jag och alla Angelheads hinner se dom innan dom lägger av! Samtidigt känns det så jävla sorgligt och jag vet inte hur jag ska hantera det. När något har betytt såpass mycket för en människa så blir det så himla komplicerat och kaos-fyllt när det slits ifrån en. Det känns så, som om The Ark har slitits ifrån mig. Jag har gråtit extra mycket sen den där dagen. Det känns så hopplöst. Jag vet inte hur jag kommer att reagera på sista konserten, den ska hållas den 16:e september på Gröna Lund. Känslor kan komma så oväntat och okontrollerat så jag vet aldrig. Förmodligen kommer jag gråta ihjäl mig eller något sådant när konserten är slut, det känns iallafall så just nu. Men det är OKEJ att gråta och visa känslor tycker jag! Det är inget att skämmas för.
Jag har bestämt att jag SKA på den sista konserten. No matter what. Det bara är så. Annars kommer jag inte kunna leva med att jag inte fick se dom. Vet inte hur det blir med andra konserter, skulle ju vilja gå på hur många som helst men först och främst ska jag ju på språkresa och sen är det ju det där med pengar...
Jag ska iallafallgöra allt jag kan för att det ska lösa sig på bästa sätt, jag ska kämpa!
När jag tänker på The Ark så bara väller det fram känslor. Som en vild vårflod forsar känslorna fram och gör mig allt från förrvirrad till glad. Nu sitter jag här och gråter. Allt känns bara så hopplöst för tillfället. ALLT. Det gör det ju inte lättare att skolan finns där och skaver som ett jävla skoskav i kanten på livet. Det är inte själva skolarbetet som jag har några problem med, det är allting annat! Jag klarar inte av det. Miljön, klasskompisar och alla andra som kollar snett på en känns det som. JAG ORKAR INTE MED. Har tillbringat flera raster på toaletten för jag inte haft någon att vara med eller för att "Kompisarna" gått ifrån mig. Det är ju jävligt kul. Eller inte. Under hela högstadietiden har jag varit den som alla gått ifrån, lämnat ensam. Kan inte påstå att jag trivs i skolan alls. Men jag har försökt att kämpa på ändå. Det har gått sådär. Jag känner mig så ensam! Jag vill också ha en RIKTIG kompis som inte går ifrån mig för att prata med några andra och sen bara strunta i mig. En som jag kan prata med om precis allting, som jag kan vara med på fritiden och skratta, gråta och vara arg med. Fan det känns så jävla värdelöst. Det är ju dock inte ens 2 månader kvar av skolan och sen till hösten börjar jag ju gymnasiet. Det är något jag ser fram emot. Får se det lite som en nystart, att börja om på en ny skola med nya klasskompisar. Det kan nog vara bra för mig.
The Arks musik kommer alltid att leva vidare och jag ska bära med mig den resten av livet.
True Love Never Dies. 
<3
Foto av mig.
